biancagaudet

Det finns gånger jag har varit desperat, velat skriva brev, sms, dikter, ringa ett samtal, för att försöka förklara min kärlek och saknad. Men när jag väl påbörjat smsen eller dikterna, eller börjat slå ditt nummer på telefonen, så har jag på nått sätt hindrat mig själv. Någonting inom mig sa ifrån. Någonting i mig hade redan listat ut att det inte var värt det, och att det skulle bli bättre med tiden. Nu när jag är på väg mot "andra sidan", på väg över den där kanten, den där slutspörten som verkligen får en att komma över, inser jag hur liten jag lät mig själv vara. Att kärlek kan få en att bli så liten. Man inser inte sitt eget värde. Jag trodde aldrig jag skulle klara av att klippa "banden" mellan oss, eller aldrig är väl att ta i, men jag trodde det skulle ta mig en evighet.. Men det går om man vill. Man kan säga att saxen jag skulle klippa banden med var för trubbig så det gick otroligt segt, men jag bestämde mig för att det skulle gå, och fixade mig en vassare sax. Och nu känner hela jag mig vassare på något sätt. Det finns vissa stunder man bara vill lägga sig ner och gråta, men det är då man ska bestämma sig för att sätta på ett leende istället. Jag lovade mig själv en gång för längesen att jag skulle leva mitt liv leendes, just för att ingen kan göra det åt mig och ingen kan heller ta det ifrån mig. Men jag glömde detta löfte för ett tag, men mitt i alla tusentals tankar som spenderades på dig, så kom jag på det. Man säger att ett skratt förlänger livet, men ett leende är början på ett skratt, början på ett längre liv. Ett roligare liv skulle jag säga. Kärlek är våran största glädje, också våran största sorg. Det är aldrig lätt. Men jag antar att det är därför det är så spännande.

Jag tänker inte ångra saker eller se tillbaka på det som "kunde ha blivit". Ingen ska ha makten att få mig att glömma bort mig, för i slutändan står man alltid kvar med sig själv. Eftersom att man ska leva med sig själv ett helt liv, så är det egentligen den viktigaste människan att fokusera på, se till att leva på ett sätt som får just mig att må bra. Självklart ska man vara mån om andra. Men mår man bra med sig själv, kan man så mycket lättare få andra att må bra.

I somras spenderade jag 5 dagar ute på havsbadet i en stuga med tre av mina vänner, och dom dagarna var några av dom bästa jag haft. Jag fick mig helt plötsligt tre nya vänner, samma människor men vi fick helt andra band till varandra. Tre änglar, tre speglar, som visar mig vem jag är när jag kanske glömt bort det själv.

Det jag egentligen vill säga med allt detta babbel är väl att jag är så tacksam, och jag har ett underbart liv. Och det ska jag inte glömma bort. Det är ofta jag påpekar vad jag inte har, vad jag haft, vad jag vill ha.. Jag måste bli bättre på att bara titta och inse vad jag faktiskt har, för det är en jävla massa bra saker.

Jag vet inte om någon kommer idas ta sig igenom ens hälften, men jag skrev detta mest för mig själv. Ska gå tillbaka och läsa detta lite då och då när det behövs lite extra styrka.

God kväll :)