Mamma
du är min hjälte, du räddar mig, varje gång. ♥
These walls
late night heartbroken blues
Ligger i min säng nu och kan verkligen inte sova. Har gjort lite jobb, har gjort armhävningar (vilket brukar hjälpa), men är fortfarande inte trött alls. Kan bero på att jag sov länge idag och har sovit till och från hela dagen.. Men mår iallafall bättre nu, så det är väl bra.
Lyssnar på gamla låtar och får en massa minnen, en massa känslor. Känns skönt. Har känt mig väldigt känslokall på senaste tiden, har haft jättesvårt att visa mina känslor. Tror det är så att om man inte visar känslor för någon på ett bra tag så stänger man igen dörren sakta men säkert. Och ärligt talat har jag inte vågat visa speciellt mycket känslor för någon, på ett bra tag. Det slutar bara med att man själv känner sig dum för att man knappt får någon respons, typ. Sen så finns det den som verkligen ger kärlek, men då har jag svårt att ta emot den.. Det är svårt att ta emot det när man inte känner att man förtjänar det.
Jag ska inte vara så jäkla neggo, men det är så läget är. Men jag antar att den enda som kan öppna dörren är jag. Allt blir vad man gör det till. Eller hur?
Har legat hemma hela veckan i feber.. vilket har varit väldigt tråkigt och rastlöst för mig som är van att röra mig 7 dagar i veckan. Men det har även varit nyttigt, jag behövde ligga och bara tänka litegrann. För jag har inte velat göra det, jag har varit rädd för att känna efter för mycket på senaste tiden. Men nu i veckan har jag fått göra det. Det var bra, nyttigt.
Annars då..
Jobbar lördag, sen har vi firmafest hos Tina på kvällen. Det ska bli trevligt. Längesen jag festade känns det som, så det ska bli trevligt! Firmafesterna brukar bli lyckade :-) Största dilemmat vid fest tillfällen är väl kläderna, vad man ska ha på sig, iallafall för mig.
Äh, nu ska jag försöka sova.
När man delar historia med någon, är det så mycket svårare att bara gå därifrån.
Så mycket svårare att bestämma sig, så mycket svårare.
Lyssnar på gamla låtar och får en massa minnen, en massa känslor. Känns skönt. Har känt mig väldigt känslokall på senaste tiden, har haft jättesvårt att visa mina känslor. Tror det är så att om man inte visar känslor för någon på ett bra tag så stänger man igen dörren sakta men säkert. Och ärligt talat har jag inte vågat visa speciellt mycket känslor för någon, på ett bra tag. Det slutar bara med att man själv känner sig dum för att man knappt får någon respons, typ. Sen så finns det den som verkligen ger kärlek, men då har jag svårt att ta emot den.. Det är svårt att ta emot det när man inte känner att man förtjänar det.
Jag ska inte vara så jäkla neggo, men det är så läget är. Men jag antar att den enda som kan öppna dörren är jag. Allt blir vad man gör det till. Eller hur?
Har legat hemma hela veckan i feber.. vilket har varit väldigt tråkigt och rastlöst för mig som är van att röra mig 7 dagar i veckan. Men det har även varit nyttigt, jag behövde ligga och bara tänka litegrann. För jag har inte velat göra det, jag har varit rädd för att känna efter för mycket på senaste tiden. Men nu i veckan har jag fått göra det. Det var bra, nyttigt.
Annars då..
Jobbar lördag, sen har vi firmafest hos Tina på kvällen. Det ska bli trevligt. Längesen jag festade känns det som, så det ska bli trevligt! Firmafesterna brukar bli lyckade :-) Största dilemmat vid fest tillfällen är väl kläderna, vad man ska ha på sig, iallafall för mig.
Äh, nu ska jag försöka sova.
När man delar historia med någon, är det så mycket svårare att bara gå därifrån.
Så mycket svårare att bestämma sig, så mycket svårare.
Massa prat
Det är så konstigt ibland hur saker förändras.
Hur man en stund tror att man vet vart man har allt, tror man känner alla,
men den som stod en närmast står helt plötsligt på avstånd och tittar på en som om man vore störd?
Är man störd då? Eller trodde man bara för mycket om den personen. Förväntar man sig mer än vad man får?
Jag tror jag förväntar mig för mycket. Jag tror att alla tänker i samma bana som jag.
Jag tänker att "jo, självklart", eftersom att jag själv skulle vandra land och hav för att stötta, så gör nog dom andra det också.
Det är nu jag måste inse att alla inte tänker likadant, att ingen är som en själv. Alla är olika.
Tror jag har varit lite halvt blind för det tidigare. Därför jag känt mig sviken.
Jag har svikit, fyfan vad jag har svikit. Jag är inte stolt för en minut av det, men jag står för det. Jag har gjort det och jag står för det. Jag har sårat någon som inte ens förtjänat det, inte alls.
Och det har fått mig att inse en massa också.
Och jag har insett att jag är ens sån som ofta velat stå på den sidan som är starkast, jag har stått hos den som blivit sårad och tröstat. Jag har aldrig ens tänkt på den andra, den som står på andra sidan, den som har sårat. För dom får skylla sig själva att dom varit så dumma i huvudet.
Jag har tänkt så, och det gör man nog alltid, tills man drabbas själv.
Man vet aldrig hur skiten känns förän man står i den.
Nog om det negativa, jag är faktiskt just nu väldigt lycklig i hjärtat.
Har fått kärlek i mängder på senaste tiden, och det pirrar och känns jättemysigt :)
Det är jag glad för. Min mamma mår jättebra, Pappa likaså, min bror.. Han är på väg:) Det är jag ännu gladare för.
Jag har insett vilka som är mina vänner, och hur fantastiska dom verkligen är. Det är jag också glad för:)
Och titta här, min blogg har blivit någonting helt annat än vad den var tidigare.. Jag har dock inte så många läsare kvar, så det här är lite till mig själv faktiskt. Lite för att få ut tankarna.. skööönt:)
Nä, jag ska sova nu! Jag har feber och borde knarka ipren, för jag har inte tid att ha feber.. typ.
NATTI!
Hur man en stund tror att man vet vart man har allt, tror man känner alla,
men den som stod en närmast står helt plötsligt på avstånd och tittar på en som om man vore störd?
Är man störd då? Eller trodde man bara för mycket om den personen. Förväntar man sig mer än vad man får?
Jag tror jag förväntar mig för mycket. Jag tror att alla tänker i samma bana som jag.
Jag tänker att "jo, självklart", eftersom att jag själv skulle vandra land och hav för att stötta, så gör nog dom andra det också.
Det är nu jag måste inse att alla inte tänker likadant, att ingen är som en själv. Alla är olika.
Tror jag har varit lite halvt blind för det tidigare. Därför jag känt mig sviken.
Jag har svikit, fyfan vad jag har svikit. Jag är inte stolt för en minut av det, men jag står för det. Jag har gjort det och jag står för det. Jag har sårat någon som inte ens förtjänat det, inte alls.
Och det har fått mig att inse en massa också.
Och jag har insett att jag är ens sån som ofta velat stå på den sidan som är starkast, jag har stått hos den som blivit sårad och tröstat. Jag har aldrig ens tänkt på den andra, den som står på andra sidan, den som har sårat. För dom får skylla sig själva att dom varit så dumma i huvudet.
Jag har tänkt så, och det gör man nog alltid, tills man drabbas själv.
Man vet aldrig hur skiten känns förän man står i den.
Nog om det negativa, jag är faktiskt just nu väldigt lycklig i hjärtat.
Har fått kärlek i mängder på senaste tiden, och det pirrar och känns jättemysigt :)
Det är jag glad för. Min mamma mår jättebra, Pappa likaså, min bror.. Han är på väg:) Det är jag ännu gladare för.
Jag har insett vilka som är mina vänner, och hur fantastiska dom verkligen är. Det är jag också glad för:)
Och titta här, min blogg har blivit någonting helt annat än vad den var tidigare.. Jag har dock inte så många läsare kvar, så det här är lite till mig själv faktiskt. Lite för att få ut tankarna.. skööönt:)
Nä, jag ska sova nu! Jag har feber och borde knarka ipren, för jag har inte tid att ha feber.. typ.
NATTI!
